Flyttar!

Inget befrämjar summeringar och sorteringar som novembermörkret. Och flyttbestyr.  Från och med nu återfinns jag i stället hos den förträffliga filmtidskriften FLM. Där tänkte jag summera det mesta av det bästa jag sett och hört som sommarens flitigaste filmresenär.  Följ med dit!http://flm.nu/evas-kinematograf

Jafar Panahi talar i La Repubblica

I väntan på utdelningen av årets Guldlejon i Venedig ägnas dagen åt den iranska regissören Jafar Panahi. Det är elva år sen han vann här med "Cirkeln".  Förra året arresterades han för att ha "intrigerat mot den islamiska staten" och "satt det iranska folket i fara" genom att ha planerat en film om de våldsamt kvävda protesterna mot det manipulerade iranska presidentvalet sommaren 2009.  Protesterna mot hans arrest blev världsomspännande.  Panahi hungerstrejkade.  Så småningom dömdes han till 6 års fängelse ett 20-årigt förbud mot att filma och - naturligtvis - reseförbud. Hans "This is not a film" smugglades ut ur Iran, fick världspremiär i Cannes och visas i Venedig idag.  Den cirkulerar också i illegala kopior i Iran.
Just nu är han villkorligt frigiven, strängt övervakad och avlyssnad i avvaktan på en ny rättegång efter en överklagan. Han är säker på att han kommer tvingas återvända till fängelset efter rättegången.
I dagens La Repubblica intervjuas han av den italienska författaren Maurizio Braucci, medarbetare i tidskriften Lo Straniero, som rest till Teheran för att ge Panahi ett pris.  Samtalet förs i viskande ton, i det minst mikrofontäta rummet hemma hos Panahi.
"Jag gick ut på gatorna just därför att jag är regissör", säger han. "Jag kunde inte blunda, det var min plikt.  Ända sen dess har myndigheterna satt mig under väldig psykologisk press, varenda ord och handling kunde tas som intäkt för anklagelser.  Detsamma gäller alla som deltog i demonstrationerna dessa dagar; antingen fängelse eller ett tillstånd av depression och osäkerhet"
Från myndigheterna endast tystnad, vad gäller "This is not a film".  Men Panahi är förvissad om att den kommer att läggas till anklagelserna mot honom i den ny rättegången.
Förtrycket är som i ett krigstillstånd, säger Panahi, som sen ett par månader ser en konflikt mellan de religiösa ledarna och Amadinejad-regimen och ett växande missnöje även hos de fattiga som stött den nuvarande regimen mot löften om förbättrade villkor.  Den spelar nu högt på att skapa komplicerade situationer, göra storslagna utspel under sträng mediakontroll för att dölja sin misslyckade sociala och ekonomiska politik.
Panahi själv har tre manuskript färdiga för inspelning och vill  inte på några villkor lämna Iran för att förverkliga dem i exil.
-Det skulle vara att ljuga att skildra Iran utifrån.

Men han ser naturligtvis framtiden både för sig själv och Iran som svår att förutsäga. Irans etniskt komplicerade karta och många latenta konflikter är en orsak.
Han sätter sitt hopp till Irans ungdomar, som själva  har stor framtidstro och hoppas på en gradvis demokratisk förändring, gradvis men djupgående.

White Material

”En tiger proklamerar inte sin tigerhet, den kastar sig över sitt byte” sa en gång den nigerianske författaren Wole Soyinka, när diskussionen gick som hetast om begreppet ”négritude” bland fransktalande intellektuella på den afrikanska kontinenten och i ”moderlandet” Frankrike. Négritude, närmast uttytt ”svarthet” var ett gemensamt kulturellt och estetiskt program, ett identitetssökande för att bryta den dåvarande kolonialmakten Frankrikes hegemoni, en ”antirasistisk rasism” som Sartre uttryckte det.

Den franska regissören Claire Denis är mer på Soyinkas linje trots titeln. I ”White material” skildrar hon en blodig postkolonial inbördeskonflikt, opreciserad i tid, i ett inte namngivet afrikanskt land. I centrum den vita Maria Vial på den kaffeplantage hennes familj ägt sen generationer och som hon vägrar lämna.  Hennes förhållningssätt är nästan barnsligt naivt i sin envishet; det jag inte ser, finns inte. Kaffeskörden ska räddas till varje pris, medan konflikten kryper allt närmare, ja till sist ända in i hennes eget hem.

   Isabelle Huppert gestaltar henne med kontroll över varje känslomässig nyans. Från inledningens trotsigt obscena gest mot helikoptern – regeringstrogen? – som lämnar regionen efter att ha släppt ner ett regn av överlevnads-kit.  Via bestämd förnekelse och vilja att låta vardagen gå vidare, det må så vara i arbetet med kaffeskörden, eller i att ta fram en nystruken klänning och sätta färg på läpparna till den allt tommare blicken när ingenting längre fungerar som det brukar. 

Till sist den slutgiltiga uppgivelsen, när hon inte längre kan värna om sin labile vuxne son.

   Det är mycket långt från Karen Blixens ”Mitt Afrika”

   I en thriller utan thrillerns konventionella mekanik, i ett psykologiskt drama utan traditionella psykologiska förklaringsmodeller gör Claire Denis det hon är allra bäst på. Med hjälp av ansikten, gester och en nästan kvävande sinnlighet koreograferar och formulerar hon i bilder de svåraste frågor men överlämnar tillsammans med filmens skeenden svaren till åskådaren.

Vem är främling? Vem inte, och med vilken rätt? är Claire Denis genomgående tema ända sen debuten med ”Chocolat” för över tjugo år sen.  Det var en i mycket självbiografisk skildring av hennes uppväxt som dotter till en fransk kolonialtjänsteman i Kamerun.  Som i Alexandra Fullers lysande självbiografiska roman ”Mitt förflutnas landskap” om sin uppväxt i dåvarande Rhodesia, lät hon de vuxna och det koloniala livet speglas genom ett barns ögon. 

Claire Denis har följt sitt afrikanska ”främlings”spår sen dess. I bland annat en dokumentär om bandet ”Les Têtes Brulées” första turné i Frankrike. I den i Sverige tyvärr aldrig visade mästerliga ”Beau Travail” om främlingslegionärer i Djibouti.   I ”Jag är inte sömnig” om immigranter i Paris – och en räcka mord på gamla damer.

”White material” är utan att skildra själva våldshandlingarna i närbild en känslomässigt mycket våldsam film. Här finns inte endast det vi lärt oss av rubrikerna från afrikanska inbördeskrig. Drogade barnsoldater som i  Liberia och i Jean-Stephane Sauvaires fruktansvärda ”Johnny Mad Dog”, visad i Sverige förra året. Radioröster som hetsar till ytterligare våldsdåd, dsom i Rwanda. Summariska avrättningar. Vägspärrar bemannade av byskolans beväpnade gymnastiklärare och skolbarnens storebröder. Den olycksbådande, gråtande musiken av Tindersticks – som om själva landskapet plågades.  Ett tillstånd när pengar inte längre är vare sig drivkraften eller lösningen utan något långt djupare liggande. Där blå ögon är störande och blont hår farligt hundlikt. Som om tigern inte längre behövde proklamera sin tigerhet.

Här finns egentligen endast en scen där Claire Denis släpper struptaget om åskådaren och om Isabelle Hupperts djupt rörande Marie Vial.  I ett samtal med en gammal svart vän talar de om hemhörighet, medan hennes familj förbereder flykt till Frankrike.  Hon känner inte till något annat hem, säger hon. ”Du vill inte att någon tar ifrån dig det du har”, svarar han.

Kanske är det precis så enkelt – eller precis så utmanande svårt.

(DN 30 juli 2010)

http://www.youtube.com/watch?v=OKzFi39XHI8

Svar på tal

Fick ett brev apropå Béla Tarr.

Ja, jag är ju inte bara redaktör för Filmrutan utan också för Svensk Filmdatabas som du här delar ut en snyting till här nedan.

Jag vet inte hur mycket vi skryter, men så här står det om Svensk Filmdatabas på dess hemsida: "Här kan du söka information om samtliga svenska långfilmer sedan 1897, utländska filmer som har haft svensk biografpremiär, en stor mängd svenska kort-, dokumentär- och tv-filmer..."

D v s det är filmerna som registreras och inte i första hand dess regissörer. Vad gäller Béla Tarrs filmer har de inte visats kommersiellt i Sverige. Därmed hamnar filmerna inte i databasen. Självklart skulle vi vilja ha möjligheter att göra det du efterlyser, men vi är en redaktion på 2 personer så det låter sig inte göras.

Tills vi får en större redaktion kan man läsa en utmärkt artikel om Béla Tarr och hans filmer i Filmrutan nr 4 2008. Jag skickar den till dig. 

Hälsar Marika Junström

Fick också påskrivet att Satantango visats på bio i Sverige, på Fågel Blå (saknad biograf) under Stockholms kulturhuvudstadsår. Inte direkt kommersiellt kanske, eftersom varje biljett subventionerades med cirkus 400:-.

Tycker alldeles oavsett att det är märkligt att han inte omnämns i filmdatabasen.  

Mer Béla Tarr

http://www.kinoeye.org/01/01/hames01.php

Less is more?

Ytterst besynnerligt, för att inte säga skandalöst.

Svensk Filmdatabas antas vara den främsta källan till information om all film och alla regissörer som förekommit på svensk botten – och lite till. Dock inte ungraren Béla Tarr.  Han saknas helt och hållet.  Inte ens de mest grundläggande data finns där om en av den europeiska filmens märkligaste konstnärsskap.

Det är helt obegripligt.

Inte bara tycks ingen av hans nio filmer ha visats någonstans i Sverige.

I Svensk Filmdatabas som skryter om sin bredd finns han över huvud taget inte.

Att distributörerna tvekat är nu en sak.  Jag föreställer mig inte att massorna skulle samlas utanför Rigoletto och med en röst kräva att få se Béla Tarrs drygt sju timmar långa ’Sátántangó”.

Men nog borde både han och åtminstone den filmen finnas med?

Beskriven av Susan Sontag med orden "Förödande, trollbindande, fängslande i varje minut av sina sju timmar. Jag skulle bli glad om jag fick se den en gång om året under resten av mitt liv”

Jag ser hans nya ”” (The Turin Horse) annonserad som hans sista. För lite sen fick pris i Berlin.  Lyckas hinna ikapp den under pågående festivalturné i Karlovy Vary.

Den är helt oförglömlig.

Utgångspunkten är historien om hur Friedrich Nietzsche under sin vistelse i Turin, en januaridag 1889 kliver ut från porten till sin bostad på Via Carlo Alberto 6. Han stöter på en hästdroska där hästen envist vägrar röra sig. Kusken svingar piskan, slår och slår. Nietzsche bönfaller honom att sluta, säger berättarrösten, och faller till sist snyftande hästen om halsen. Hyresvärden leder hem honom. Han blir liggande på divanen tyst och orörlig under ett par dagar innan han uttalar sina sista ord ’mamma, jag har blivit dum’ Därpå levde han ytterligare tio år, omhändertagen av sin mor och sina systrar, tyst och dement.

Så inleder Tarr berättelsen om en häst.  En häst.  Hästens ägare i sliten uniform och förlamad arm. Ägarens dotter. Tystnaden.

Av Nietzsche inte en bild, om honom inte ett ord mer.

Det är en närmast fullständigt tyst och hypnotisk film, med långa svart/vita bilder av de dagliga rutinerna på en fattiggård.  Den dagliga potatisen.  Den dagliga värmande supen.  Sela på.  Sela av.  Klä på.  Klä av. Hämta vatten.  

Hästen blir sjuk.  Stormen rasar. Brunnen sinar. Lamporna slocknar. Det tar sin tid.

”Den torinesiska hästen” är en smärtsam, apokalyptisk vision som får det vanliga dånet när döden och undergången kommer på tal att förlora all mänsklig kraft utom den kortvariga kittlingen.  (Ja, dit hör även Lars von Triers ”Melancholia”).

Undergången kommer inte med en kort dramatisk smäll, utan med långsam mänsklig svältdöd.

Vi har sannerligen alla blivit dumma.

PS.  Om Cinemateket någon gång visat Béla Tarr vet jag inte. 

Fyra filmer finns tillgängliga på DVD genom Artificial Eye: Werckmeister Harmonies, Damnation och The Man from London samlade i en box samt Sátántangó.

Till Göteborgsfestivalen är den inbjuden.

Titta, han skrattar!

Efter femton filmer på raken i ett rasande tempo drog sig den sydkoreanske regissören Kim Ki-duk tillbaka.  Efter prisregn och kritikerapplåder världen över försvann han ur synfältet efter Cannesvisningen av ’Dream’ våren 2008.

Vart tog han vägen? Vad hände?

Tre år gick i absolut tystnad. Filmvärlden surrade av rykten. ’Han har blivit tokig’. ’Han har supit ner sig’.

I Sverige hade vi sett ’Livets hjul’ (2003)  ’Järn 3:an’ (2004) och ’Samaritan girl’ (2004) på bio.

’Isle – fruktans ö’ (2000) och ’Coast Guard’ (2002) gavs ut på dvd.

’Okänd adress’ (2001) visades på Stockholms filmfestival.

Så dök han upp i årets Cannes med filmen ”Arirang”. 

Det är den mest sällsamma och uppfordrande kombination av bekännelsefilm, regissörs(själv)porträtt och hemvideo jag vet mig ha sett.

I Cannes fick ”Arirang” dela priset i sidosektionen Un Certain Regard med tyske Andreas Dresens  ’Halt auf freier Strecke’ . Den senare en ytterst välgjord och finstilt instruktionsfilm om hur man hemvårdar en dödsdömd familjefar intill hans sista andetag. Om hela det psykiska och fysiska sjukdomsförloppet hos en man med en inoperabel hjärntumör

’Arirang’ är något helt annat.

Kim Ki-duk är Sydkoreas filmindustriella outsider som gått sina egna vägar. 

Han har alltid varit provokativ, samhällskritisk, ofta våldsam i sina filmer – men lika ofta kontemplativ - och utan att någonsin betrakta våld som en simpel underhållningsdetalj i kamp mellan ’goda’ och ’onda’.

På det sydkoreanska etablissemanget, politiska eller filmindustriella, har han alltid varit en nagel i ögat.

Inte minst sen en skådespelerska nästan fick sätta livet  till under inspelningen av ’Dream’. Hon räddades med nöd och näppe till livet efter en hängningsscen.

Filmhistorien är fylld av historier om regissörer som driver sina skådespelare in absurdum och med ett komplicerat förhållande till våld.  Tänk Sam Peckinpah, exempelvis.

Men Kim Ki-Duks chock efter händelserna blev så stor att han satte hela sitt liv i fråga.  Om detta och om mycket mer talar han i ’Arirang’.  Till denna bergsregion drog han sig tillbaka i självvald och i det närmaste total isolering under tre år.  I ett enkelt skjul, så vinterkallt att han tvingas sova i ett polartält inomhus filmar han sig själv med en enkel videokamera. Han för långa samtal om film och moral, antingen i monologer rakt in i kameran eller i dialoger med sig själv som skugga.

Under en period dricker han för mycket.  Under en annan äter han för mycket. Han hugger ved. Då och då tillverkar han prylar, som en kaffebryggare.  Smält snö får bli kaffevatten.

I några scener bekänner han hur oändligt sviken han kände sig när hans närmaste medarbetare lämnade honom för stora kommersiella sydkoreanska filmer.   

Han sjunger en längtansfylld sång om Arirang, med tårarna rinnande. 

Filmen ’Arirang’ är som sig bör både självutlämnande, rörande och kokett.

Så småningom växer den till inte bara ett självporträtt av en filmregissör på jakt efter sin förlorade självkänsla, utan till en historia om den mänskliga tillvarons djupaste villkor.

Egentligen finns inget mer att tillägga eller fråga om när Kim Ki-duk ställer upp för intervjuer i Karlovy Vary. I Cannes gav han inga.

Här både skrattar han och pratar.

Om vad låter jag er kanske veta i sinom tid.

’Arirang’ är i alla fall inbjuden till filmfestivalen i Göteborg nästa år…

Tjeckisk självironi

Blir snart klar över att jag är på tjeckisk filmfestival.

De festivaltrailers som visas före varje film är ett under av självironi och humor, av ett slag som aldrig skulle förekomma på någon annan festival.

Ivan Zacharias och Martin Krejci heter männen bakom de komiska pärlorna, där tidigare pristagare hanterar den nakna kvinnostatyetten med en kristallglob i de uppsträckta händerna.

Jude Law sågar av plaketten, slår sönder kristallgloben och använder henne som ersättning för den stulna kylarprydnaden på sin Rolls Royce.

Milos Forman använder henne som tablettkross.

Jiri Menzel väger på skrivbordsstolen, tycker sig skönja sin städerskas nakna bak genom kristallkulan men faller på eget grepp.

Harvey Keitel sitter på en sunkig bar med gipsad fot: någon tappade statyetten på hans fot.; ’Shit happens’.

John Malkovich sitter i en taxi på väg hem med sin statyett och svarar ’no’ i en allt syrligare ton när chauffören frågar om han fått den som skådespelare?  Som regissör?.

Det är ett lifetime achievement – pris, säger han.  ’No?!’, säger taxichauffören.

Vadå, no? från Malkovich, som snörper på munnen.

Ingen kan snörpa så irriterat på munnen som John Malkovich. 

Skäms SF!

Har tur.  På planet från Stockholm finns också Karlovy Vary-veteranen Freddy Olsson, som varit här i över tjugo år på raken.  I år är han här i trippelkapacitet.

 Som medproducent till polacken Lech Majewskis ”Kvarnen och korset” efter en roman av Michael Francis Gibson, en film som väcker liv i och mediterar över en av Pieter Bruegels mest berömda episka målningar ’Kvalleriets procession’ färdigställd 1564.

 Som ansvarig för främst det östeuropeiska urvalet till Göteborgs Filmfestival.

Som medlem i dokumentärfilmsjuryn

Och det visar sig snart, som oskattbar guide och introduktör för en förstagångsbesökare. 

Han känner bokstavligen ’alla’ i filmfestivalernas världsomspännande nätverk och därtill producenter, distributörer och de flesta i de kulturinstitutioner som har film på agendan.

 Under en drygt två timmar lång biltransport från flygplatsen i Prag utbyter han erfarenheter från Sundance med branschbibeln Variety’s  unga medarbetare, här för att presentera filmerna i serien ’Tio europeiska regissörer att hålla ögonen på’ – där också svenska Lisa Aschan ingår med ’Apflickorna’.

Väl framme leder han mig till ackrediteringsdesken i den nästan enda byggnaden som fullständigt avviker från Karlovy Varys dominerande vackra 1800-talskrokaner och kyrkor: Hotell Thermal med  sex biografer – eller snarare en biograf och  fem visningslokaler med obekväma stolar som gjorda för att hålla åhörarna vakna under långa politiska tal eller föredrag.

De temporära biograferna är desto vackrare: 1800-talsteatern med knarrande parkett  och guldfoajeer, Grand Hotel Pupps biosalong med pelarrader och stuckaturer, Bad III där bröderna Lumiére hade sin historiska visning 1896, Drahomira som blev Karlovy Varys första fasta biograf och fortfarande är i funktion

Sörjer alla våra nedlagda biografer.

Det ska inte bara synas bra och låta bra i en biosalong.  Atmosfären, historien, miljön är lika viktig.  Shame on SF!!

Från Thermal i norr till Grand Hotel Pupp i söder

På filmfestival i Tjeckien

Välkomna till Karlovy Varys 46:e internationella filmfestival. 

Vi är redan inne på den sjätte dagen. Den sjunde bör man vila.

Röda mattan ligger ännu orubbad. Limousinerna pilar fortfarande över de kullerstensbelagda gågatorna längs Téplas porlande vatten. Förbi spettekakshusen i spåren på historiska storheter som flanerat, gnuggats på massagebänken, druckit vatten ur de heta källorna (som hetast 73°) eller spelat bort sina tillgångar på Grand Hotel Pupps kasino.

 

Festivalen tillhör de ytterst få som begåvats med A-status av FIAPF, världens filmproducenter i förening.  De övriga är Cannes, Venedig, Berlin och ytterligare tio, bland dem Shanghai och Mar del Plata. Det betyder bland mycket annat krav på världspremiärer i tävlingsserien.

Karlovy Vary eller Karlsbad är själva urtypen för en kurort (tre bokstäver vågrätt: spa), med hälsobad och sällskapsliv. Långt innan man började klä av sig i strandkanten, bada i vidare vatten. Ännu eoner innan den första bikini-överdelen föll i Cannes.

Karlovy Vary är störst i kurortstrojkan Mariánske Lázne (Marienbad) och Frantiskovy Lázne (Franzensbad) i Böhmens västligaste del.  Naturligtvis var det Karl IV, Böhmens kung, sedemera tysk-romersk kejsare, som grundade Karlovy Vary, redan på 1300-talet.  I Tjeckien plägar han kallas ”fosterlandets fader”.

Men filmfestivaler är inte någon ”skönhets- och harmonivecka” eller antiåldrande-kur som de oräkneliga spa-hotellen gärna anordnar.  De fyller dalgången och klättrar på den gröna bergssidan.

Karlovy Vary har en lång filmhistoria. Redan den 15 juli 1896 samlades hundratals människor utanför vad som idag är Lázny III (Badhus III) för att se ett program med bröderna Lumiéres filmer, historiens första, bland dem ”Arbetarna lämnar fabriken”, ”Barnet äter frukost”, ”Tåget anländer till stationen”.

Karlsbader Tagblatt rapporterade: ”Publiken fascinerades av de anmärkningsvärda scenerna.  I korthet – man måste se det för att förstå det”.

Det dröjde nästan tre decennier innan Karlovy Vary fick sin första fasta biograf ytterligare tjugo innan festivalen grundades.

Under 40-talet och första halvan av 50-talet brukades den som regelrätt grandios politisk teater.  Den första festivalen 1948 hade som slogan ”För en ny människa, för en mer perfekt mänsklighet” (kan man vara mer än perfekt?)

Det tjeckoslovakiska kommunistpartiets husorgan Rudé Právo linjerade upp meningen med festivalen, femtifyra år efter den anslående första filmvisningen 1896:

’Medan andra utländska filmfestivaler med tidens lopp förvandlats till oviktiga filmmässor, där kapitalistiska producenter av skräpfilm överröstat varandra med reklamfraser som förgäves försökt dölja den borgerliga filmproduktionens djupa förfall och sjaskighet, har festivalerna i vårt land blivit mer och mer populära i framåtskridandets värld’.

Många av de filmer som belönades dessa första år är glömda idag, andra förtjänar att bli ihågkomna. 

Festivalens öden och äventyr är som en politisk geigermätare. 

Den första vändpunkten kom 1956 när FIAPF gav Karlovy Vary sin välsignelse och välkomnade Tjeckoslovakien som medlem.  Det året och ännu en tid var Karlovy Vary Europas största festival vad gällde antalet länder som sände filmer och delegationer.  Som ett oskattbart andningshål för den tjeckiska filmen på väg mot sitt klassiskt minnesvärda 60-tal, som en frihetlig mötesplats mellan öst och väst och utan krav på att lansera ’den nya människan’.

Ett tufft 70-tal stundade, ett kallt och påvert 80-tal och ett förvirrat 1990: festivalen strävade på.  Mot alla odds blev det en festival 1990.  Helt logiskt med tjeckisk och slovakisk ’exilfilm och hyllfilm’ i en unik serie - och utan något Grand Prix.

 Den andra vändpunkten kom när festivalen 1993 fick en helt ny och oberoende styrelse,  inte längre behövde alternera vartannat år med Moskva om A-statusen, när festivalledningen introducerade nya sidoserier, när nedgångna biografer fick en välbehövlig ansiktslyftning och när både publikens och alla tillrestas villkor förbättrades.

I dag är man berättigat stolt över att Karlovy Vary åtminstone tio dagar om året förvandlas till ett också andligt spa.