Efter femton filmer på raken i ett rasande tempo drog sig den sydkoreanske regissören Kim Ki-duk tillbaka. Efter prisregn och kritikerapplåder världen över försvann han ur synfältet efter Cannesvisningen av ’Dream’ våren 2008.
Vart tog han vägen? Vad hände?
Tre år gick i absolut tystnad. Filmvärlden surrade av rykten. ’Han har blivit tokig’. ’Han har supit ner sig’.
I Sverige hade vi sett ’Livets hjul’ (2003) ’Järn 3:an’ (2004) och ’Samaritan girl’ (2004) på bio.
’Isle – fruktans ö’ (2000) och ’Coast Guard’ (2002) gavs ut på dvd.
’Okänd adress’ (2001) visades på Stockholms filmfestival.
Så dök han upp i årets Cannes med filmen ”Arirang”.
Det är den mest sällsamma och uppfordrande kombination av bekännelsefilm, regissörs(själv)porträtt och hemvideo jag vet mig ha sett.
I Cannes fick ”Arirang” dela priset i sidosektionen Un Certain Regard med tyske Andreas Dresens ’Halt auf freier Strecke’ . Den senare en ytterst välgjord och finstilt instruktionsfilm om hur man hemvårdar en dödsdömd familjefar intill hans sista andetag. Om hela det psykiska och fysiska sjukdomsförloppet hos en man med en inoperabel hjärntumör
’Arirang’ är något helt annat.
Kim Ki-duk är Sydkoreas filmindustriella outsider som gått sina egna vägar.
Han har alltid varit provokativ, samhällskritisk, ofta våldsam i sina filmer – men lika ofta kontemplativ - och utan att någonsin betrakta våld som en simpel underhållningsdetalj i kamp mellan ’goda’ och ’onda’.
På det sydkoreanska etablissemanget, politiska eller filmindustriella, har han alltid varit en nagel i ögat.
Inte minst sen en skådespelerska nästan fick sätta livet till under inspelningen av ’Dream’. Hon räddades med nöd och näppe till livet efter en hängningsscen.
Filmhistorien är fylld av historier om regissörer som driver sina skådespelare in absurdum och med ett komplicerat förhållande till våld. Tänk Sam Peckinpah, exempelvis.
Men Kim Ki-Duks chock efter händelserna blev så stor att han satte hela sitt liv i fråga. Om detta och om mycket mer talar han i ’Arirang’. Till denna bergsregion drog han sig tillbaka i självvald och i det närmaste total isolering under tre år. I ett enkelt skjul, så vinterkallt att han tvingas sova i ett polartält inomhus filmar han sig själv med en enkel videokamera. Han för långa samtal om film och moral, antingen i monologer rakt in i kameran eller i dialoger med sig själv som skugga.
Under en period dricker han för mycket. Under en annan äter han för mycket. Han hugger ved. Då och då tillverkar han prylar, som en kaffebryggare. Smält snö får bli kaffevatten.
I några scener bekänner han hur oändligt sviken han kände sig när hans närmaste medarbetare lämnade honom för stora kommersiella sydkoreanska filmer.
Han sjunger en längtansfylld sång om Arirang, med tårarna rinnande.
Filmen ’Arirang’ är som sig bör både självutlämnande, rörande och kokett.
Så småningom växer den till inte bara ett självporträtt av en filmregissör på jakt efter sin förlorade självkänsla, utan till en historia om den mänskliga tillvarons djupaste villkor.
Egentligen finns inget mer att tillägga eller fråga om när Kim Ki-duk ställer upp för intervjuer i Karlovy Vary. I Cannes gav han inga.
Här både skrattar han och pratar.
Om vad låter jag er kanske veta i sinom tid.
’Arirang’ är i alla fall inbjuden till filmfestivalen i Göteborg nästa år…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar