Less is more?

Ytterst besynnerligt, för att inte säga skandalöst.

Svensk Filmdatabas antas vara den främsta källan till information om all film och alla regissörer som förekommit på svensk botten – och lite till. Dock inte ungraren Béla Tarr.  Han saknas helt och hållet.  Inte ens de mest grundläggande data finns där om en av den europeiska filmens märkligaste konstnärsskap.

Det är helt obegripligt.

Inte bara tycks ingen av hans nio filmer ha visats någonstans i Sverige.

I Svensk Filmdatabas som skryter om sin bredd finns han över huvud taget inte.

Att distributörerna tvekat är nu en sak.  Jag föreställer mig inte att massorna skulle samlas utanför Rigoletto och med en röst kräva att få se Béla Tarrs drygt sju timmar långa ’Sátántangó”.

Men nog borde både han och åtminstone den filmen finnas med?

Beskriven av Susan Sontag med orden "Förödande, trollbindande, fängslande i varje minut av sina sju timmar. Jag skulle bli glad om jag fick se den en gång om året under resten av mitt liv”

Jag ser hans nya ”” (The Turin Horse) annonserad som hans sista. För lite sen fick pris i Berlin.  Lyckas hinna ikapp den under pågående festivalturné i Karlovy Vary.

Den är helt oförglömlig.

Utgångspunkten är historien om hur Friedrich Nietzsche under sin vistelse i Turin, en januaridag 1889 kliver ut från porten till sin bostad på Via Carlo Alberto 6. Han stöter på en hästdroska där hästen envist vägrar röra sig. Kusken svingar piskan, slår och slår. Nietzsche bönfaller honom att sluta, säger berättarrösten, och faller till sist snyftande hästen om halsen. Hyresvärden leder hem honom. Han blir liggande på divanen tyst och orörlig under ett par dagar innan han uttalar sina sista ord ’mamma, jag har blivit dum’ Därpå levde han ytterligare tio år, omhändertagen av sin mor och sina systrar, tyst och dement.

Så inleder Tarr berättelsen om en häst.  En häst.  Hästens ägare i sliten uniform och förlamad arm. Ägarens dotter. Tystnaden.

Av Nietzsche inte en bild, om honom inte ett ord mer.

Det är en närmast fullständigt tyst och hypnotisk film, med långa svart/vita bilder av de dagliga rutinerna på en fattiggård.  Den dagliga potatisen.  Den dagliga värmande supen.  Sela på.  Sela av.  Klä på.  Klä av. Hämta vatten.  

Hästen blir sjuk.  Stormen rasar. Brunnen sinar. Lamporna slocknar. Det tar sin tid.

”Den torinesiska hästen” är en smärtsam, apokalyptisk vision som får det vanliga dånet när döden och undergången kommer på tal att förlora all mänsklig kraft utom den kortvariga kittlingen.  (Ja, dit hör även Lars von Triers ”Melancholia”).

Undergången kommer inte med en kort dramatisk smäll, utan med långsam mänsklig svältdöd.

Vi har sannerligen alla blivit dumma.

PS.  Om Cinemateket någon gång visat Béla Tarr vet jag inte. 

Fyra filmer finns tillgängliga på DVD genom Artificial Eye: Werckmeister Harmonies, Damnation och The Man from London samlade i en box samt Sátántangó.

Till Göteborgsfestivalen är den inbjuden.