”En tiger proklamerar inte sin tigerhet, den kastar sig över sitt byte” sa en gång den nigerianske författaren Wole Soyinka, när diskussionen gick som hetast om begreppet ”négritude” bland fransktalande intellektuella på den afrikanska kontinenten och i ”moderlandet” Frankrike. Négritude, närmast uttytt ”svarthet” var ett gemensamt kulturellt och estetiskt program, ett identitetssökande för att bryta den dåvarande kolonialmakten Frankrikes hegemoni, en ”antirasistisk rasism” som Sartre uttryckte det.
Den franska regissören Claire Denis är mer på Soyinkas linje trots titeln. I ”White material” skildrar hon en blodig postkolonial inbördeskonflikt, opreciserad i tid, i ett inte namngivet afrikanskt land. I centrum den vita Maria Vial på den kaffeplantage hennes familj ägt sen generationer och som hon vägrar lämna. Hennes förhållningssätt är nästan barnsligt naivt i sin envishet; det jag inte ser, finns inte. Kaffeskörden ska räddas till varje pris, medan konflikten kryper allt närmare, ja till sist ända in i hennes eget hem.
Isabelle Huppert gestaltar henne med kontroll över varje känslomässig nyans. Från inledningens trotsigt obscena gest mot helikoptern – regeringstrogen? – som lämnar regionen efter att ha släppt ner ett regn av överlevnads-kit. Via bestämd förnekelse och vilja att låta vardagen gå vidare, det må så vara i arbetet med kaffeskörden, eller i att ta fram en nystruken klänning och sätta färg på läpparna till den allt tommare blicken när ingenting längre fungerar som det brukar.
Till sist den slutgiltiga uppgivelsen, när hon inte längre kan värna om sin labile vuxne son.
Det är mycket långt från Karen Blixens ”Mitt Afrika”
I en thriller utan thrillerns konventionella mekanik, i ett psykologiskt drama utan traditionella psykologiska förklaringsmodeller gör Claire Denis det hon är allra bäst på. Med hjälp av ansikten, gester och en nästan kvävande sinnlighet koreograferar och formulerar hon i bilder de svåraste frågor men överlämnar tillsammans med filmens skeenden svaren till åskådaren.
Vem är främling? Vem inte, och med vilken rätt? är Claire Denis genomgående tema ända sen debuten med ”Chocolat” för över tjugo år sen. Det var en i mycket självbiografisk skildring av hennes uppväxt som dotter till en fransk kolonialtjänsteman i Kamerun. Som i Alexandra Fullers lysande självbiografiska roman ”Mitt förflutnas landskap” om sin uppväxt i dåvarande Rhodesia, lät hon de vuxna och det koloniala livet speglas genom ett barns ögon.
Claire Denis har följt sitt afrikanska ”främlings”spår sen dess. I bland annat en dokumentär om bandet ”Les Têtes Brulées” första turné i Frankrike. I den i Sverige tyvärr aldrig visade mästerliga ”Beau Travail” om främlingslegionärer i Djibouti. I ”Jag är inte sömnig” om immigranter i Paris – och en räcka mord på gamla damer.
”White material” är utan att skildra själva våldshandlingarna i närbild en känslomässigt mycket våldsam film. Här finns inte endast det vi lärt oss av rubrikerna från afrikanska inbördeskrig. Drogade barnsoldater som i Liberia och i Jean-Stephane Sauvaires fruktansvärda ”Johnny Mad Dog”, visad i Sverige förra året. Radioröster som hetsar till ytterligare våldsdåd, dsom i Rwanda. Summariska avrättningar. Vägspärrar bemannade av byskolans beväpnade gymnastiklärare och skolbarnens storebröder. Den olycksbådande, gråtande musiken av Tindersticks – som om själva landskapet plågades. Ett tillstånd när pengar inte längre är vare sig drivkraften eller lösningen utan något långt djupare liggande. Där blå ögon är störande och blont hår farligt hundlikt. Som om tigern inte längre behövde proklamera sin tigerhet.
Här finns egentligen endast en scen där Claire Denis släpper struptaget om åskådaren och om Isabelle Hupperts djupt rörande Marie Vial. I ett samtal med en gammal svart vän talar de om hemhörighet, medan hennes familj förbereder flykt till Frankrike. Hon känner inte till något annat hem, säger hon. ”Du vill inte att någon tar ifrån dig det du har”, svarar han.
Kanske är det precis så enkelt – eller precis så utmanande svårt.
(DN 30 juli 2010)
